Jag fattar ingenting - Lars Winnerbäck

inte en dag yngre

skriver jag en sång

jag har ältat alla ord

här över muggar och glas

vi kom varandra närmre

du och jag i vår

och jag är tacksam för

att du orkade lyssna

en sommar igen

kanske nån vecka på landet

kanske nån helg

i nån storstad söderut

du och din tjej

jag och min son ibland

planerna är skönt

om dom kan flyta lite nu

fan, det värker

det ilar då och då

det känns ibland som om alla har

förstått utom jag

att världen står och pekar

stackars han som tror

att livet är en dröm

han borde ta ett jobb

jag drack en kaffe hos Louise

på hennes uteplats igår

hembakt och en son

som lärt sig cykla just

hon berättade sin historia

och om styrkan hon fått

hur värdena ändras

när sjukdomar kommer

jag ville skjuta mig själv

redan på tunnelbanan hem

för hur svag jag har varit

och hur fel jag haft

två öl senare

var Skånegatan

ändå lite lockande

och framtidens ljus

jag fattar ingenting…

ännu inte äldre

tar jag flyget härifrån

och tänker att jag blivit lite

starkare

tänker att jag bara måste

se mig om

och leva lite mer

du vet hur jag är

men sen i mörkret på hotellet

i lappsjukans klimax

klickar jag fram bilder

som jag har i telefon

hon och jag i taxi

på väg från Gorkijparken

på ett sista försök

i Moskva

nu minns jag det som varmt

det där som frös i TV-soffan

dagarna vi inte orkade

prata med varann

jag tvivlar än en gång

och strör ut frågorna på bordet

nån säger nånting

nån annan nåt annat

jag kunde säga att jag önskar

hon förstod

men det är ju inte det

jag vill nog bara ändra sanningen

nu går solen upp

och jag står på en balkong

i ett land jag aldrig känt

och tittar österut

ett land jag aldrig känt

med nya smaker att förnimma

steg som måste tas

och mina hyllor för mig själv

stolt som en bödel

som bara gör sitt jobb

väntar jag på frälsning

och förståelse

jag fattar ingenting…

jag fattar ingenting

och jag ser bara tecken

bilder säger stanna

bilder säger gå

vi pratar inte mera

eller gifter oss till hösten

saker förändras

när tiden går

har jag väntat mig för mycket

blåste jag iväg

jag ser tillbaka på

en radda av affischer

jag tror jag drömde om ett liv

bara utan korridorer

utan korridorer

skulle jag bli lycklig

du kände mig när

åren var terminer

när sommaren var helig

och nätterna var allt

du har vart densamma

som en klippa genom tiden

med en hand som

verkat räcka åt oss alla

minns du när vi satt

utanför Strandbaden i Falkenberg

och lyssnade på när

havet blåste in

det var långt innan henne

det var långt före allt

men jag kan inte komma på

att jag saknade nåt då

jag ser regnet komma närmre

över floden

TV: n dövar tystnaden

i mörkret

tid tid

inte en dag yngre

skriver jag en sång

jag fattar ingenting…

not a day younger

I write a song

I have kneaded all the words

here over mugs and glasses

we got closer to each other

you and I this spring

and I'm grateful for

that you had the strength to listen

one summer again

maybe a week in the country

maybe some weekend

in some big city to the south

you and your girl

me and my son sometimes

the plans are nice

if they can float a little now

damn, it hurts

it hurts every now and then

it sometimes feels like everyone has

understood except me

that the world stands and points

poor he who believes

that life is a dream

he should take a job

I drank a coffee at Louise's

on her patio yesterday

home baked and a son

who just learned to ride a bike

she told her story

and about the strength she gained

how the values ​​change

when diseases come

I wanted to shoot myself

already on the subway home

for how weak I have been

and how wrong I was

two beers later

was Skånegatan

still a bit enticing

and the light of the future

I do not understand anything…

not yet older

I'm taking the flight from here

and thinking that I have become a little

stronger

thinking I just have to

look at me

and live a little more

you know how I am

but then in the dark of the hotel

in the climax of Lappish disease

I click pictures

which I have on the phone

she and I in a taxi

on the way from Gorky Park

on one last try

in Moscow

now I remember it as hot

that which froze on the TV couch

the days we could not bear

talk to each other

I doubt it again

and scatter the questions on the table

someone says something

someone else something else

I could say I wish

she understood

but it is not

I probably just want to change the truth

now the sun is rising

and I'm standing on a balcony

in a country I never knew

and looking east

a country I never knew

with new flavors to sense

steps that must be taken

and my shelves for myself

proud as an executioner

who just does their job

I'm waiting for salvation

and understanding

I do not understand anything…

I do not understand anything

and I only see signs

pictures say stay

pictures say go

we do not talk anymore

or marry us in the fall

things change

as time goes on

I have expected too much

I blew away

I look back

a lot of posters

I think I dreamed of a life

just without corridors

without corridors

I would be happy

you knew me when

the years were futures

when summer was holy

and the nights were everything

you have been the same

like a rock through time

with a hand that

seemed enough for all of us

do you remember when we sat

outside Strandbaden in Falkenberg

and listened to when

the sea blew in

it was long before her

it was long before anything

but I can not think of

that I was missing something then

I see the rain getting closer

across the river

The TV dulls the silence

in the dark

time time

not a day younger

I write a song

I do not understand anything…