Vem som helst blues - Lars Winnerbäck

Jag kommer från en väg genom regnet

Där stensöta växer i kanten

Ser jag röken från tekniska verken

Är jag snart hemma igen

När solen sjunken bakom fabriken

Och duggregnet blåser i vinden

Kan jag minnas vem jag var en gång

Innan jag blev vem som helst

I dina ögon en gång

Från ett annat håll

Alla har en brokig historia

En eld man måste snudda vid kanten

Jag önskar att jag hade funnits där för dig

När du var ensam

Långt innan Stockholms kalkyler

När tid ännu fanns att förändras

Jag hamnar där ibland när det känns

Som att jag gått sönder

Låst i en cirkel

Rädd att göra fel

Rädslan har runnit genom åldrar och städer

Genom blodomlopp och märkliga gator

Tills jag blev vem som helst

En mörk, brusande fors

Tills jag blev vem som helst

Jag tänker på han jag tror hette Markus

Han som hade en V8 i bröstet

Jag minns när nån sa

Nu får du skylla dig själv, nu blir det 7−9

Han sa att den klassen är mongo

Sen såg vi nåt försvinna i Markus

Men vi andra hade ingen plats för nån som låter

Markus bara grät och grät

Och vi blev vilka som helst

Klockorna slog mellan dungar och tegel

Vi satt där och åt våra järpar

Och blev vilka som helst

Ensamma, tysta, undrande

Vilka som helst

Natten var så varm i augusti

Jag hade bara en sak i hågen

Jag var kär i din adress och ditt nummer

Jag var kär i dina krämer och t-shirts

Jag älskade stjärnorna

Som glittrade på himlen över tallarna

Att vi var två personer

Inte vilka som helst

Jag visste inte ens att dom känslorna fanns

Nu kräver jag att dom känns hela tiden

För vem som helst

Ge mig nånting mot rastlösheten

Vad som helst

Jag kommer från en tall och en åker

Jag har doftat som ett hygge i skogen

En gång hade jag ojämna tänder och en dagdröm

Vi satt en kväll på Stora Hotellet

Lasse Winnerbäck kom in genom dörren

Vi bjöd honom på vin

Och vi pratade en lång stund

Det var inget särskilt med honom

Han var som vem som helst

I'm coming from a road through the rain

Where stone sweet grows at the edge

I see the smoke from the technical works

I'll be home again soon

When the sun set behind the factory

And the drizzle is blowing in the wind

Can I remember who I was once

Before I became anyone

In your eyes once

From another direction

Everyone has a motley story

A fire you have to touch at the edge

I wish I had been there for you

When you were alone

Long before Stockholm's calculations

When time still had to change

I end up there sometimes when it feels right

Like I broke down

Locked in a circle

Afraid to make mistakes

Fear has run through ages and cities

Through bloodstream and strange streets

Until I became anyone

A dark, roaring rapids

Until I became anyone

I'm thinking of the man I think was named Markus

He who had a V8 in his chest

I remember when someone said

Now you have to blame yourself, now it will be 7-9

He said that class is mongo

Then we saw something disappear in Markus

But the rest of us had no place for anyone to sound

Markus just cried and cried

And we became anybody

The bells rang between groves and bricks

We sat there and ate our jerpas

And became any

Lonely, quiet, wondering

Anybody

The night was so hot in August

I only had one thing in mind

I was in love with your address and your number

I fell in love with your creams and t-shirts

I loved the stars

That glittered in the sky over the pines

That we were two people

Not just any

I did not even know that those feelings existed

Now I demand that they feel all the time

For anyone

Give me something against restlessness

Anything

I come from a pine and a field

I have smelled like a clearing in the woods

Once I had uneven teeth and a daydream

We sat one night at Stora Hotellet

Lasse Winnerbäck came in through the door

We offered him wine

And we talked for a long time

There was nothing special about him

He was like anyone