Psalm i januari - Lars Winnerbäck

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår

Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår.

Då faller regnet, inte jag

Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån

Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån

Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;

Vi glömde björkarna, och änglarna i snön.

Och vissa tror att Du försvann

Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår

Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an

Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg

Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg

Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång

Och Du spelar skådespelet gång på gång.

Men har vi lärt oss nånting alls?

Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong

Och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand

Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Snart spricker isen över ån.

Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer

Phenomena, You stand timeless between the birches in frosted winter hair

Phenomena, You are thousands of sobriety, and the answers where I go

As virgin as the morning, in the spring, beyond the city

As small as a summer rain, for those who did not hear what you said

Here lives the dream of "the greatest", like a bubbling volcano

I go and say to myself: Soon it's spring.

Then the rain falls, not me

Phenomena, You are awake over the human village, and the escape from it

Phenomena, Your angels sing love, under the moon, down by the river

Here the silence grows into a vacuum, in concrete and a corridor;

We forgot the birches, and the angels in the snow.

And some think you're gone

Forgetfulness ravages freely and spits fear on Miss Difficult

And Hjärter Dam walks around and fights not to become something you take on

Phenomena, You are the calm that on a Sunday spreads in all squares

Phenomena, You preach as passionately about joy as about sorrow

Just as obviously, the ice cracks, as it once froze

And you play the play over and over again.

But have we learned anything at all?

It's just that we can love in concrete

And as loud as Your angels sing beautifully, forgetfulness tightens around my neck

Phenomena, You stand timeless between the birches, and extend Your hand

Phenomena, You are Living, letting live, a little calm in Living land

As virgin as the morning, in the spring, beyond the city

As much as a thundercloud, when you thunder over sleeping blocks

Here lives the dream of "the greatest", like a bubbling volcano

Soon the ice cracks across the river.

You whisper quietly: Far beyond wealth is more