Nattskracken - Siebenbürgen

Märklig tycks mig nattens tid

Då dunkla skuggor finner liv

Jag skönjer en gestalt bredvid

Mig själv, men har den liv?

I okristlig timma

Allsköns ting jag ser

Den mörkaste av skuggor

Med eld i blick sig sänker ner

En namnlös fasa krälar sakta

Mot mig, den tycks mig betrakta

Lamslår mig, dess ögon brinner

Stumt, mitt skrik i natten svinner…

Nu nattens fasa krupit in

I själ jag ej kan kalla min

Den härskar över håg och sinn

Dess själ var en gång min…

Så i nattens timmar

Blir jag som förbytt

Tills min gäst mig lämnar

Och nattens mörker åter flytt

Stel av skräck då natten stundar

Inför fasans makt jag blundar

Men, min vilja kuvad flyr

Fasan åter sinnet styr…

Ej längre skönjs i mörkret liv

Ty fasan dväljes inuti

En själ vars tid för mänskligt liv

För alltid tycks förbi

Vid morgonbräckning fasan flyr

Mitt sinne åter renas

Men då solen i västan går ned

Skall de tu åter förenas…

Strange seems to me the time of night

Then dark shadows find life

I can see a figure next to it

Myself, but does it have life?

In the unchristian hour

All sorts of things I see

The darkest of shadows

With fire in his eyes he sinks down

An unnamed horror slowly crawls

Towards me, it seems to me to look

Paralyzes me, its eyes burn

Dumb, my scream in the night fades…

Now the night's horror has crept in

In soul I can not call mine

It rules over mind and mind

Its soul was once mine…

So in the hours of the night

Will I be changed?

Until my guest leaves me

And the darkness of the night fled again

Stiffness of fear as night falls

In the face of the power of horror I close my eyes

But, my will crushed escapes

The horror again controls the mind…

Life is no longer discernible in the dark

For the horror dwells within

A soul whose time for human life

Forever seems to pass

In the morning vomiting the pheasant escapes

My mind is cleansed again

But then the sun in the west goes down

Shall the two reunite…