Sista brevet hem - Mikael Wiehe

I maj var vädret ljuvligt

och stan var full av liv

Folk hurrade på gatorna

när vi marscherade förbi

Vår tro var utan fläckar

Vårt hopp var utan gräns

Vi hade inte lärt oss än

hur nederlaget känns

I juni skärptes striderna

Dom besköt oss varje dag

Och några lämna' staden

Men dom flesta stanna' kvar

Vi hoppades på morgondan

och trodde, den var vår

Fastän några kanske tvivlade

så stanna' dom ändå

I juli kom attacken

Vi slogs från hus till hus

Och långsamt maldes staden ner

till en blodig hög av grus

Vi slogs med allt vi hade

Vi kämpade som djur

Men lyckan hade lämnat oss

Nu var det deras tur

September kom med kyla

Vi gick mot nederlag

Vi såg det allihopa

Vi såg det all’es klart

Det fanns ingenstans att fly till

så ingen gav sej av

Vi kunde bara dö för det

vi trodde var vår sak

Idéer lär visst aldrig dö

Det har jag läst nånstans nån gång

Med det är svårt att riktigt veta

hur det egentli’n är med sånt

För egen del så kan jag bara

säkert säg' en sak:

Jag hoppas inte längre

Men tron, den har jag kvar

Det här är nog mitt sista brev

Dom är mycket tätt inpå

Vi ses nog inte mera

Det verkar knappast så

Men en sak vill jag be dej om

en allra sista tjänst

Berätta vad vi kämpa' för

för dom som kommer sen

In May, the weather was lovely

and the town was full of life

People cheered in the streets

as we marched past

Our faith was spotless

Our hope was limitless

We had not learned yet

how the defeat feels

In June, the fighting intensified

They shot at us every day

And some leave the city

But most of them stay

We were hoping for tomorrow

and thought, it was ours

Although some may have doubted

so stay 'them anyway

In July, the attack came

We fought from house to house

And slowly the city was ground down

to a bloody pile of gravel

We fought with everything we had

We fought like animals

But happiness had left us

Now it was their turn

September came with cold

We went to defeat

We all saw it

We saw it all clearly

There was nowhere to flee to

so no one gave up

We could only die for it

we thought was our case

Ideas certainly never die

I've read that somewhere before

But it's hard to really know

how it really is with that sort of thing

For my part, I can only

surely say one thing:

I hope not anymore

But faith, I still have it

This is probably my last letter

They are very close

See you probably not anymore

It hardly seems so

But one thing I want to ask you

a very last service

Tell us what we're fighting for

for those who come later