Det sorgliga sändebudet - Mikael Wiehe

Det var en gång ett sändebud

Med sorgliga besked

Och en blick som aldrig lyfte sej från jorden

När man fråga' var han kom ifrån

Så peka' han och teg

För hans läppar kunde inte forma orden

Han bodde i ett källarhåll

Det var där, han helst höll till

Det var alltid dit, han sökte sej tillbaka

Men en dag steg han fram med en lapp

Där det stod med spretig stil:

Jag svär att jag kan känna marken skaka

Och löven föll från träden

Och haven gled isär

Och han mötte bara vrede och förtvivlan

Och nån fick säg' dom enkla ord

Som lyste upp hans själ:

Har du inget gott att säg' så kan du tiga

It was once an envoy

With sad news

And a look that never rose from the ground

When asked 'where did he come from

So he pointed and was silent

For his lips could not form the words

He lived in a basement

It was there, he preferred to stay

It was always there, he sought his way back

But one day he stepped forward with a note

Where it said in scattered style:

I swear I can feel the ground shake

And the leaves fell from the trees

And the seas slipped apart

And he met only anger and despair

And someone had to say the simple words

Which enlightened his soul:

If you have nothing good to say, you can keep quiet