Den skimrande - Fejd

Nu dansar dimmor på tjärnen, som solen väckte

Då glimmar daggen i ljungen som natter skänkt i silver tår

En storloms klagan om döden, var hälsad frände

Var gång hon vaknar i jorden, och återföds

Se hon svävar fram, med diserna i dimman

Så skimrande och kall!

Den dagen bringan sitt offer, till ljusa väsen

Om hennes skuldror så vita, en mantel för de hängdas gud

Se blommor grönska vid graven, de åren varsla

Dess lycka äro förgången, i dyster skrud

Se hon svävar fram, med diserna i dimman

Så skimrande och kall!

Härlig var dansen frejdig och vild

Furorna flammar, solen går ned

Blickarna tindrar med ögon så blå

All jämt de vandra i en ring utav renaste guld

Hon vakar med sin sång

Försvinner bort i dimman

Hon vakar med sin sång

Försvinner bort i dimmorna

Se hon svävar fram, med diserna i dimman

Så skimrande och kall!

Now mists dance on the pond, which the sun aroused

Then the dew glistens in the heather like nights bestowed in silver tears

A grievous lamentation of death, was greeted by kinsman

Every time she wakes up in the earth, and is reborn

See her floating forward, with the mists in the fog

So shimmering and cold!

That day bring his victim, to bright beings

If her shoulders so white, a mantle for the god of the hanged

See flowers greenery at the grave, the years notice

Its happiness is the past, in gloomy garb

See her floating forward, with the mists in the fog

So shimmering and cold!

Lovely, the dance was joyful and wild

The pines are blazing, the sun is setting

The eyes twinkle with eyes so blue

All the while they walk in a ring of the purest gold

She watches with her song

Disappears in the fog

She watches with her song

Disappears in the mists

See her floating forward, with the mists in the fog

So shimmering and cold!