Bergakungen - Fejd

Där stod han så resligt den bergakung från norr

Med ett trånande sinn

En ungmö från bygden han snärjde till sin borg

Med sin trolldom

Och jungfrun hon rider med vinden i sitt hår

Så fager och skön som en älva

Stjärnor de tindra på vägen hon skall fram

I lönndom hon möter sin kära

Hon faller i dvala med ögonen av sten

I hans kyliga famn

Hans galdrar är starka, i tusende år

Är hon fjättrad

Om afton hon klär sig med gyllene behag

Ty hon fägnar sin kung

I mörkaste kammarn hon ämnar att stå brud

Med sin bergakung

There he stood so tall, the mountain king from the north

With a longing mind

A young maiden from the countryside he snared to his castle

With his sorcery

And the maiden she rides with the wind in her hair

As beautiful and beautiful as a fairy

Stars they twinkle on the way she should go

In secrecy she meets her loved one

She falls asleep with her eyes of stone

In his chilly embrace

His magic is strong, for a thousand years

Is she chained

In the evening she dresses with golden pleasure

For she fears her king

In the darkest chamber she intends to stand bride

With his mountain king