Urdarmåne - Vintersorg

Över fjällryggen syns en halvmåne vågrätt

Den lyser inöver skogsfolkens palissader

Förskräckelsens tid nu belägrar denna ätt

Som irrar mellan folktrons pelarrader

Månens fasaväckande skimmer strös

Där vintern länge låg och frös

Nu, upplyst av uråldrig skräckfantom

Ett tankeväsen, ett idiom

Urdarmåne varslar om farsot

Elände, jämmer och nöd

Mot dess trollkraft finns ingen bot

Allena erbarmlighet i överflöd

Dess betydelse är av historia instiftad

Till ett världstungt och drabbande ok

Idyllen blir nu raskt förgiftad

Och sjunger till hjärtats svartkonstbok

Likt en klotblixt slungas känslor mellan klippväggars borg

Och härdas av spekulationens brio

Där glädjerus omformats till enväldig sorg

Och förtvivlans makt är legio

A crescent can be seen horizontally over the ridge

It shines over the palisade of the forest people

The time of terror now besieges this clan

Who wanders between the pillars of folklore

The moon's horrific shimmer is sprinkled

Where winter lay and froze for a long time

Now, illuminated by ancient phantom of horror

A being of thought, an idiom

Urdarmåne warns of plague

Misery, lamentation and distress

There is no cure for its magic

Mercy alone in abundance

Its significance is established by history

To a world-heavy and striking yoke

The idyll is now quickly poisoned

And sings to the heart's black art book

Like a ball of lightning, emotions are thrown between the castle walls

And hardened by the brio of speculation

Where the intoxication of joy is transformed into autocratic sorrow

And the power of despair is legion