Myren - Vintersorg

Tyst ligger myren i dimma klädd

Blott ekot av enslighet förestår

När regndis väter en gölrik bädd

Dess mörkröda purpurvitmossa och sileshår

Min vandring ut på gungfly irrar

I skymning mellan skuggornas ränder

Från randskogen giriga ögon stirrar

Och bevakar sitt byte från forna stränder

Lockrop från upphöjd källkupol

Vattenljudet som retar min törst

Och fjättrar mig i denna grönklädda nekropol

Tills dråget sköljer över mitt bröst

När myren kallar mitt namn

Och förföriskt fängslar hjärteslagen i sin kärva famn

När myrens ödsliga stämmor klingar

Ovan: en svulten korp som seglar på svarta vingar

Erosionsrännor har bildats av skyfallens färd

Här är jag värnlös för nordanblåsten

Våtmarken kramar benhöljet som en obarmhärtig värld

Och under botten kyler permafrosten

Färdigheter falnar bland myrullen

De träder in ett sumpigt mausoleum och fort

Hjälpt av trög erosion djupt i mullen

Som sakta driver det mänskliga bort

Quietly, the bog is covered in fog

Only the echo of loneliness remains

When rain ice wets a gully bed

Its dark red purple white moss and silage hair

My hike out on the seesaw wanders

At dusk between the stripes of the shadows

From the edge of the forest greedy eyes stare

And guards their prey from ancient beaches

Lid call from raised source dome

The sound of water irritating my thirst

And shackles me in this green-clad necropolis

Until the towel washes over my chest

When the bog calls my name

And seductively, the heart beats in its harsh embrace

When the desolate parts of the bog ring

Above: a hungry raven sailing on black wings

Erosion channels have been formed by the flow of the downpour

Here I am defenseless against the north wind

The wetland hugs the bone shell like a relentless world

And beneath the bottom, the permafrost cools

Skills fall among the bog roll

They enter a swampy mausoleum and fort

Helped by sluggish erosion deep in the soil

Which slowly drives the human away