Till slutet - Stilla

Av ruttenhet är jag smittad långt in i märgen

Skelettet är skört

All vävnad faller av

Likt sorgens träda redo att falla

Ner i stoft

Av oklar härkomst

Det sista som sviker är synen

Synen fasar i avsaknad

Av tolkning

Jag är ej längre ett jag

Svartsynt utlämnad till enkla intryck

Som porösa glober

Mina ögon är jordar

Redo att se rymdens korpar

Flyga fritt i klagosång

Mot skymningens lugn

Var jag endast känner lättnad

Till slut är slutet till ända

I övergiven natur strövar känslor

I fred då köttet ej längre finns

By rot, I am infected far into the marrow

The skeleton is fragile

All tissue falls off

Like the tread of sorrow ready to fall

Down in the dust

Of unclear descent

The last thing that disappoints is the sight

The sight is terrifying in the absence

Of interpretation

I am no longer a self

Black-eyed handed out for simple impressions

Like porous globes

My eyes are earth

Ready to see the ravens of space

Fly free in lamentation

Towards the calm of dusk

Where I only feel relief

In the end, the end is over

In abandoned nature, emotions roam

In peace when the meat no longer exists