Hjärta av sten - Stilla

Som kallsvettningar pärlar sig

Nattens frost, av solens första strimma

Ett obevekligt uttryck för rädsla

Alltid slår det till efter nattens sista timma

Det vet lika lite som vi om vad som väntas

Vi kan alltid fråga men aldrig förstå några svar

Som i symbios, utan kontakt

Ändå finns du alltid där

Kallsvetten fryser på min hud nu torr som bark

En ny mening, en ny kropp

Att i nästa dag aldrig vara den samma

Mina hjärtslag slår allt mer sällan

Tungt som tusen stenar

Blodet rör sig allt mer långsamt

Alla sinnen stelnar

Och fryser samman

Du lät mig in i ditt rike

Det jag inget visste om

Nu ingen längre lyssnar till mina ord

Som inte gräver djupt i skogens jord

Like cold sweats pearls

The frost of the night, of the first streak of the sun

A relentless expression of fear

It always strikes after the last hour of the night

It knows as little as we do about what is expected

We can always ask but never understand any answers

As in symbiosis, without contact

Yet you are always there

The cold sweat freezes on my skin now dry as bark

A new meaning, a new body

To never be the same the next day

My heartbeat beats less and less

Heavy as a thousand stones

The blood moves more and more slowly

All the senses solidify

And freezes together

You let me into your kingdom

What I knew nothing about

Now no one listens to my words anymore

Which does not dig deep into the forest soil