Man borde inte sova - Helen Sjöholm

Man borde inte sova när natten faller på

För tänk då blänker stjärnorna högt uppe i det blå

Det är så tyst och stilla

Att sova vore illa

Jag vandrar min vägar

Över slätt och genom skog

Och stjärnorna de följer mig

Så sällskap har jag nog

Det sägs att de är tusen mil

Och mer ändå från oss

Än brinner de med stadigt sken

Än flammar de som bloss

Som silver och kristaller

Nu deras gnistor faller

Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut

Så faller hon då blir det som en strimma rök till slut

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart

Som själva natten ter sig då stjärnor lyser klart

Det är som om det höres en silver spel som rördes

Man borde inte sova när natten faller på

Man borde se på stjärnorna

Man borde vara två

You should not sleep when night falls

Because imagine then the stars twinkle high up in the blue

It's so quiet and peaceful

Sleeping would be bad

I walk my paths

Across plains and through forests

And the stars they follow me

I probably have that company

It is said that they are a thousand miles

And more still from us

They are still burning with a steady glow

They are still blazing like wildfire

Like silver and crystals

Now their sparks are falling

And one or two gasps when she has burned out

Then she falls, then it becomes like a streak of smoke in the end

You can never dream so wonderfully and wonderfully

As the night itself appears when stars shine brightly

It's as if you hear a silver game being touched

You should not sleep when night falls

You should look at the stars

You should be two