Att Bygga En Ruin - Vintersorg

Kollaps är tillstandet vid alla koordinater

När ridan gar upp pa naivitetens teater

När moder jords talamod tryter,

När människan kväver hennes blom

Da, världsalltets väldiga kör ryter

Och förkunnar sin fatala dom

Fördärvets hammare slar med allt tyngre slag

Likt den i kakofonins smedja

Där röken ligger tät bade natt och dag

Som en atbörd för att vi smider ödeläggelsens kedja

Elden spyr ut sitt vildröda sken

Och förbränner markens hjärta

Flammor som dansar over mortalitetens scen

Tills allt är förbränt och höljt i svärta

En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav

Landskapets själ är förvänd och spräckt

Av mänsklig hand skulpteras sa naturens grav

Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt

Gra är varje fjäril, kall är varje äril

Och skuggor tränger bort ljuset

Skogar har börjat blöda, kvävd är varje gröda

Och tömt är visdomskruset

Alla ängar har mist sin forna prakt,

Enfaldighetsharpans strängar ljuder I denna trakt

Där livlöshetens stjärna brinner

Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner

Collapse is the state at all coordinates

When the ride goes up in the theater of naivety

When Mother Earth's advocacy wears off,

When man suffocates his flower

Da, the vast choir of the universe roars

And proclaims his fatal verdict

The hammer of ruin strikes with ever heavier blows

Like the one in the cacophony's smithy

Where the smoke is dense both night and day

As a gesture for us to forge the chain of destruction

The fire spews out its wild red light

And burns the heart of the earth

Flames dancing over the stage of mortality

Until everything is burned and shrouded in black

A vast desert creeps out where it has rippled a shimmering sea

The soul of the landscape is twisted and cracked

The human grave is sculpted by human hands, said nature

Until the world is adorned with the costume of chaos

Gray is every butterfly, cold is every eagle

And shadows repel the light

Forests have begun to bleed, every crop is suffocated

And the jar of wisdom is emptied

All meadows have lost their former splendor,

The strings of the simplicity harp sound in this area

Where the star of lifelessness burns

With a cold glow that we never overcome