Stämd i moll - Tysta Mari

Madrasserade väggar, ingen hör mina skrik

Jag sitter som på nålar, rör mig bland lik

Jag är styrd, Jag är styrd men vem håller kontrollen?

Följer manualen, spelar rollen

Är en halvmålad tavla, inget av mig är helt

Har stulit allt runt mig och nekar blint

Jag har sprungit hela livet utan att komma fram

Mitt samvete, det är helt svart

Förväntningarna e noll och prestationen e noll

Jag fixade dom här pillren för att komma I form

Jag är stämd I moll

Fyll mig igen, jag vill flytta hem

Nedsövd och drogad bara tillbaka igen

Såg lyktorna och sen lös det kallt

På ett blekt ansikte I kaos

För jag är en gitarr som tappat sin klang

Den här världen fick mig på fall

Jag kunde höra hur dom viskade mitt namn

Medans jag kröp bakgatorna fram

Dom sjöng en melankolisk sång

Men jag har alltid älskat domedagsprosa

Och jag har alltid vart stämd I moll

För jag har krossat alla lampor som lyst på mig

Har låst alla dörrar och sparkat upp dom igen

Jag hörde orden när dom lämnade min mun

Det där löftet lät så jävla tunt

Jag lovar, jag ska aldrig göra det igen

Nästa gång blir den sista tills jag gör det igen

I en dimma av lögner kändes det rätt sunt

Sen kom golvet emot mig och världen snurra runt

Och I skallen ekade en sorgsen sång

Dom sjöng nåt om att förlåta och börja om

Och nåt om att vara stämd I moll

Jag minns när det brann

Det var inte det här jag lovade när vi träffa varann

Jag minns hur I gick Sankt Pauls: gatan fram

Genom husen, genom dimman när pappret var blankt

En regning höstkväll på Södermalm…

Mattressed walls, no one hears my screams

I sit like on needles, moving among corpses

I'm in control, I'm in control but who's in control?

Follows the manual, plays the role

Is a half-painted painting, none of me is complete

Has stolen everything around me and denies blindly

I've run all my life without getting there

My conscience, it's completely black

Expectations are zero and performance is zero

I fixed these pills to get in shape

I'm tuned in minor

Fill me up again, I want to move home

Slept and drugged just back again

Saw the lanterns and then loose it cold

On a pale face In chaos

Because I'm a guitar that has lost its tone

This world made me fall

I could hear them whispering my name

While I crawled the back streets

They sang a melancholy song

But I have always loved doomsday prose

And I've always been tuned in minor

Because I have broken all the lights that shine on me

Have locked all the doors and kicked them open again

I heard the words as they left my mouth

That promise sounded so damn thin

I promise, I'll never do that again

Next time will be the last one until I do it again

In a fog of lies, it felt pretty healthy

Then the floor came towards me and the world spun around

And in the skull echoed a sad song

They sang something about forgiving and starting over

And something about being tuned in minor

I remember when it burned

This was not what I promised when we met

I remember walking down St. Paul's Street

Through the houses, through the fog when the paper was blank

A rainy autumn evening on Södermalm…