Näktergalen - Triakel

Jag minnes uti värlen

En flicka som var grann

Med ett fagerligt ansikt som brann

Hennes kinder voro röda

Hennes ögon voro blå

Såsom uppå duvorna de små

Jag gick mig ut en afton

Det var en sommarkväll

Medåt lunden med min lilla mamsell

Små fåglarne de kvittrade

Så härligt uti lund

I den stilla och ljuvaaftonstund

Och Näktergalen spelade

Uti en annan dal

Med en darrande stämma coh en röst

Han spelte blott en stämma

Min maka har jag mist

Ack hur sorgligt den lilla fågeln sjöng

Jag stannade och hörde

På lilla fågelns sång

Till dess stårarne på mina kinder rann

Hut ledsamt är det icke

Jag minnes vid mig själv

Att vara ensam och hava ingen vän

Nu har jag kurat över

Nur har jag stävat fram

Och nu vilar jag i min väninnas famin

Nu får väl folket språka

Ja siga vad dom vill

Ty nu hörer du mitt unga hjärta till

I remember in the world

A girl who was a neighbor

With a beautiful face that burned

Her cheeks were red

Her eyes were blue

Like on top of the pigeons the little ones

I went out one evening

It was a summer evening

Along the grove with my little mamsell

The little birds they chirped

So lovely in the grove

In the quiet and sweet evening

And the Nightingale played

In another valley

With a trembling voice and a voice

He only played one part

I lost my wife

Alas, how sad the little bird sang

I stopped and listened

On the little bird's song

Until the stars on my cheeks flowed

It's not sad

I remember myself

To be alone and have no friend

Now I have cured over

Nur I have sued

And now I'm resting in my girlfriend's family

Now the people must speak

Yes, say what they want

For now you belong to my young heart