Trasten - Tomas Andersson Wij

När frosten har kopplat greppet igen

När hösten är här och mörkret med den

Då tätar jag kittet över min fog

När regnet ger svavel över min skog

Jag tiger men Gud förlåter mej nog

När lusten på nytt har frusit till is

När rösten förtonar in i ett dis

Då lämnar jag huset tomt för en skog

Då lyfter en trast i ekot som dog

Hon flyr men till våren kommer hon nog

Rönnbär ger dej färger i september

Bäcken ger dej tillrop och små trallar i maj

Trasten hittar fram fast vindar vänder och på svaj

Ser jag båten längta till en kaj

När trasten har lagt sej ner för att dö

Och somnar till ro i fallande snö

Då lämnar jag huset tomt för en krog

Och tänder ett ljus för rösten som dog

Jag dricker men Gud förlåter mej nog

Moder Jord, du sörjer för vårt bästa

Gaia är en gåva och vårt liv är ett lån

Hoppet lämnar sist men för det mesta går din son

Likafullt besviken härifrån

När frosten har kopplat greppet igen

När hösten är här och mörkret med den

När regnet ger svavel över min skog

Då lyfter en trast i ekot som dog

Hon flyr men till våren kommer hon nog

When the frost has connected the grip again

When autumn is here and the darkness with it

Then I seal the putty over my joint

When the rain gives sulfur over my forest

I am silent but God forgives me enough

When the desire has frozen to ice again

When the voice fades into a haze

Then I leave the house empty of a forest

Then a thrush lifts in the echo as though

She escapes but she will probably come in the spring

Rowan berries give you colors in September

The brook gives you shouts and small trolleys in May

The thrush finds its way even though the winds turn and sway

I see the boat longing for a quay

When the thrush has settled down to die

And fall asleep to rest in falling snow

Then I leave the house empty of a tavern

And lights a candle for the voice that died

I drink but God forgives me enough

Mother Earth, you provide for our best

Gaia is a gift and our life is a loan

Hope leaves last but for the most part your son goes

Still disappointed from here

When the frost has connected the grip again

When autumn is here and the darkness with it

When the rain gives sulfur over my forest

Then a thrush lifts in the echo as though

She escapes but she will probably come in the spring