So long - Tomas Andersson Wij

Jag minns ljudet från gruset

När vi kröp med våran kombi

Genom lönnallén mot gården

Och hur pappa tutade

Morfars havre mormors vinbär

Nådde dig och mig till axeln

Och bergen var en saga

Som kvällen målat blå

Vi la blommor på min systers grav

Och vi grillade i trädgårn

Medan guldet föll från himlen

Och du somna i nåt knä

Men allt det där är bara minnen

På en ryckig gammal smalfilm

Det är grindar för allén nu

Och hundar innanför

So long min vän

Det hann ifatt tillslut

När morfars hjärta stanna

Var det som ett stort träd föll till marken

Och nån öppnade den vindsdörr

Som vart låst i alla år

Och där inne såg jag saker

Jag bara sett i onda drömmar

Sånt som ingen kan rå på

Och sånt som hinner ifatt till slut

Det föll snö på gravens kransar

Och över morfars åkrar

Var du gammal nog att märka

Hur galenskapen kom

Som en stum glans över blicken

Och som oron sent om natten

Som en smitta genom huset

Som tog en efter en

So long min vän

Det hann ifatt tillslut

Din pappa ärvde gården

Och marken skogen djuren

Det hans syskon fick det rymdes

På ett litet lastbilsflak

Sen kom era sötbrödsdagar

Då vägen bakåt stängdes

Och när mormor kom på byn

Såg ni åt annat håll

Men efter femton år av tystnad

Satt du och jag i trädgårn

Med ett löfte i den sång vi sjöng

Om att börja om på nytt

Och inte ärva gamla fejder

Och låta våra barn få leka

I sommarparadiset

Där vi lekte du och jag

So long min vän

Det hann ifatt tillslut

Du ringer mig om kvällen

Och din röst är helt förändrad

Du hade sprungit genom skogen

Och ropat utan svar

Din pappa sköt en älg

Och sen stannade hans hjärta

Är du vuxen nog

Att se hur galenskapen tog

Även dig min vän och bror

Det faller snö på gravens kransar

Och på din pappas åkrar

Varken hans mor eller hans syskon

Är där och tar farväl

Tycker du att det var värt det

Är det det här du kallar heder

Kan du tysta sorgens klockor

Som bara slår och slår

Jag minns ljudet från gruset

När vi kröp med våran kombi

Upp för lönnallén mot gården

Och hur pappa tutade

Det är sent nu och det skymmer

Och det är inte mycket jag kan göra

Den dörr du måste öppna

Kan bara öppnas inifrån

So long min vän

Det hann ifatt tillslut

I remember the sound of the gravel

When we crawled with our station wagon

Through the maple alley towards the farm

And how Dad honked

Grandpa's oats grandma's currants

Reached you and me to the shoulder

And the mountains were a fairy tale

As the evening painted blue

We laid flowers on my sister's grave

And we grilled in the garden

While the gold fell from the sky

And you fall asleep on one lap

But all that is just memories

On a jerky old narrow film

There are gates for the avenue now

And dogs inside

So long my friend

It caught up in the end

When Grandpa's heart stopped

It was like a big tree fell to the ground

And someone opened that attic door

Which was locked in all the years

And in there I saw things

I only saw in bad dreams

Things that no one can handle

And things that catch up in the end

Snow fell on the wreaths of the tomb

And across Grandpa's fields

Were you old enough to notice

How the madness came

Like a dumb gleam over his eyes

And like the anxiety late at night

Like an infection through the house

Which took one by one

So long my friend

It caught up in the end

Your father inherited the farm

And the land forest animals

What his siblings got it was accommodated

On a small truck bed

Then came your sweet bread days

Then the way back was closed

And when Grandma came to the village

Did you look the other way?

But after fifteen years of silence

You and I sat in the garden

With a promise in the song we sang

About to start over

And do not inherit old feuds

And let our children play

In summer paradise

Where you and I played

So long my friend

It caught up in the end

You call me in the evening

And your voice is completely changed

You had run through the woods

And shouted without answer

Your dad shot a moose

And then his heart stopped

Are you old enough

To see how madness took

You too, my friend and brother

Snow falls on the wreaths of the tomb

And in your dad's fields

Neither his mother nor his siblings

Is there and saying goodbye

Do you think it was worth it

Is this what you call honor

Can you silence the bells of sorrow

Who just beats and beats

I remember the sound of the gravel

When we crawled with our station wagon

Up the maple lane towards the courtyard

And how Dad honked

It's late now and it's getting dark

And there's not much I can do

The door you have to open

Can only be opened from the inside

So long my friend

It caught up in the end