En besvuren plats - Dråpsnatt

Över den stelfrusna sårskorpan

som täcker Moders lekamen

Ett ting bör modigt vara

för att bevandra den slumrande varelsen

Den spegelblanka isen

slipad av vind och snö

Tycks spegla vinterns ändamål:

av svält och köld ni skola dö!

Jag vänder mig mödosamnt om för att

se hur mina spår mig lett

men Moder har täckt mina spår inatt

inför ett dråp ingen kommer att ha sett

Plötsligt, framför mig, en uppenbarelse

Mitt ansikte under ytan, leende

Ett blågrått ansikte påminner mig;

min död är tvinget naturens skeende

Så förlorar jag mitt fäste

isen finns ej under mig mer

Det svarta vattnet omger mig

jag ej längre månens ljus ser

Slutningen går stillheten segrande ur striden;

kylan och vätan har mina krafter bestulit

Månen reflektaras i det svarta vattnet

i en plats som konungar besvurit

Over the frozen crust

which covers the Mother's body

One thing should be brave

to walk the slumbering creature

The mirror-shiny ice

ground by wind and snow

Seems to reflect the purpose of winter:

of starvation and cold you shall die!

I laboriously turn around to

see how my tracks me easily

but Mother has covered my tracks tonight

before a murder no one will have seen

Suddenly, in front of me, a revelation

My face beneath the surface, smiling

A blue-gray face reminds me;

my death is forced the occurrence of nature

Then I lose my grip

the ice is no longer under me

The black water surrounds me

I no longer see the light of the moon

The end, the silence emerges victorious from the battle;

the cold and the wet have robbed me of my strength

The moon is reflected in the black water

in a place sworn by kings