Mormors julstjärna - Triakel

Jag kom från timmerskogen

Denna julafton mulen och grå

Det var klent med sjöarnas isar

Och tungsamma mil att gå

Det var min debut i skogen

Ty jag var bara fjorton år

Och aldrig glömmer jag slitet

Vart än mina tankar går

Jag kände mig trött och hungrig

Där jag traskade fram i snön

Och till slut blev jag frestad

Att prova isen på sjön

Jag såg för mitt indre vår stuga

Och mormor och hunden Pan

Jag visste att mor skulle vänta

Med att tända vår julegran

Då var skymningen redan kommen

Och jag såg ej om isen bar

Men vad tjäner det till att fråga

När man inte får något svar

Då lyste plötsligt en stjärna

Iganom allt mörker och dis

Jag ser den än för mitt inre

När jag går över frusen is

Ty mormor satt därhemma

I vårt lilla ensliga tjäll

Hon hade tänt den stjärna

Som lyste min väg denna kväll

Den ledde mig fram över isen

Liksom en osynlig hand

Och än kan jag inte fatta

Att hag någonsin nådde land

Men ibland på min svåra vandring

Denom livets mörka snår

Så ser jag den julestjärna

Som lyste när vägen var svår

I came from the timber forest

This Christmas Eve overcast and gray

It was scarce with the ice of the lakes

And cumbersome miles to walk

It was my debut in the woods

For I was only fourteen years old

And I will never forget the wear and tear

Wherever my thoughts go

I felt tired and hungry

Where I trudged through the snow

And in the end I was tempted

To try the ice on the lake

I saw for my interior our cottage

And Grandma and the dog Pan

I knew my mother would wait

By lighting our Christmas tree

By then the twilight had already come

And I did not see if the ice was bare

But what good is it to ask

When you do not get an answer

Then suddenly a star shone

Through all the darkness and haze

I still see it for my inner self

When I walk over frozen ice

Because Grandma was sitting at home

In our little solitary tent

She had lit that star

Which lit my way this evening

It led me across the ice

Like an invisible hand

And yet I can not understand

That hag ever reached land

But sometimes on my difficult hike

Through the dark thickets of life

This is how I see that poinsettia

Which shone when the road was difficult