Vill du ha mig ändå - Tomas Andersson Wij

Jag var 17 år när jag kom hit

Med två dunkar Stockholmsvit

Och jag gick ner för gatan

Och speglade mig i fönstren

Jag hade släppt en bomb i mitt barndomsland

Det var nya spår, nya namn

Jag skulle ge mig själv det jag inte fått

Jag skulle springa kapp dom tåg som gått

Jag blir aldrig den

Jag skulle vilja vara

Vill du ha mig ändå

Så får du mig, du får mig

Jag var 17 år när jag kom hit

Jag har fyllt rummen bit för bit

Jag kan ge mig själv det jag vill ha

Ändå vaknar jag om nätterna

Och tror att allt ska tas från mig

Att jag målat in mig, straffat ut mig

Att jag missat nånting helt centralt

Och att ingen bor längs den väg jag valt

Jag blir aldrig den

Jag skulle vilja vara

Vill du ha mig ändå

Så får du mig, du får mig

Jag var 17 år när jag kom hit

Jag har fyllt rummen bit för bit

I was 17 when I came here

With two cans Stockholm Suite

And I went down the street

And reflected me in the windows

I had dropped a bomb in my childhood country

There were new tracks, new names

I would give myself what I did not receive

I would race the trains that have passed

I'll never be that

I would like to be

Do you want me anyway

Then you get me, you get me

I was 17 when I came here

I have filled the rooms piece by piece

I can give myself what I want

Still, I wake up at night

And think that everything should be taken from me

That I painted myself in, punished myself out

That I missed something completely central

And that no one lives along the path I have chosen

I'll never be that

I would like to be

Do you want me anyway

Then you get me, you get me

I was 17 when I came here

I have filled the rooms piece by piece