Jag nådde aldrig riktigt fram till dig - Tomas Andersson Wij

Ja, vi möttes i en bar, det var 1991

Vi pratade musik, vi pratade om film vi sett

Och du skrev ditt namn och nummer på en vit pappersservett

Den natten flög jag hem över Stockholms alla blanka tak

Hela staden var förändrad, regnet hade annan smak

Jag minns dagarna i sängen när du läste högt för mig

Och jag visste hela tiden att slutet närmar sig

25 år sedan den hösten

Och vi ses i Griffith Park

Och vi tar bilder uppe på berget

Samma kärlek, samma gap

Och du somnar vid min sida

Så nära, men nej

Jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Ja, du kom från Charles de Gaulle med kvällens allra sista flight

Du var klubb och katedral, Henry Morgan och Sebastian Flyte

Och jag hyrde ut min lägenhet och fick ett rum hos dig

Och vår stad den var så kal och sträng och anorektisk då

Men hos dig fick alla vara bland jugend och bland rokoko

Du sa «livet är ditt, det kan levas på så många sätt»

Och jag såg skönheten och döden, allting i sin egen rätt

Och du talade, och jag lyssnade

Och det var någonting liksom skevt

Efter ett halvår var jag ensam

I din våning på 103

Jag har följt dig genom nätter

Från Paris, Rom och Marseille

Men jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Nej, jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Till dig

Ja, du kunde alltid säga vad det var för fel på mig

För känslig, aggressiv, för dålig på att foga sig

Och i drömmarna så slog jag hårt utan att rubba dig

Man kan inte vara närmre andra än man är sig själv

Man kan inte vara närmre andra än man är sig själv

När hon sa det första gången blev jag kall som en norrländsk älv

Jag tror du älskade mig ända tills jag började tänka själv

45 år sedan jag föddes

Och vi ses på mitt kalas

Och du skämtar och är högljudd

Och du läcker av giftig gas

Jag har bultat, jag har vädjat

Och mått långt från okej

För jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Nej, jag nådde aldrig riktigt fram till dig

Till dig, till dig

Yes, we met in a bar, it was 1991

We talked music, we talked about movies we saw

And you wrote your name and number on a white paper towel

That night I flew home over all of Stockholm's shiny roofs

The whole city was changed, the rain had a different taste

I remember the days in bed when you read aloud to me

And I always knew that the end was near

25 years since that fall

And see you in Griffith Park

And we take pictures up on the mountain

Same love, same gap

And you fall asleep by my side

So close, but no

I never really reached you

Yes, you came from Charles de Gaulle with the very last flight of the evening

You were club and cathedral, Henry Morgan and Sebastian Flyte

And I rented out my apartment and got a room with you

And our city it was so bare and austere and anorexic then

But with you, everyone got to be among the Art Nouveau and among the Rococo

You said "life is yours, it can be lived in so many ways"

And I saw beauty and death, all in their own right

And you spoke, and I listened

And it was something like crooked

After six months I was alone

In your floor of 103

I've been following you through the nights

From Paris, Rome and Marseille

But I never really reached you

No, I never really reached you

To you

Yes, you could always say what was wrong with me

Too sensitive, aggressive, too bad at joining

And in the dreams, I hit hard without disturbing you

You can not be closer to others than you are to yourself

You can not be closer to others than you are to yourself

When she said that for the first time, I became cold as a river from Norrland

I think you loved me until I started thinking for myself

45 years since I was born

And see you at my party

And you're kidding and you're loud

And you're leaking toxic gas

I'm pounded, I've appealed

And measures far from okay

Because I never really reached you

I never really reached you

No, I never really reached you

To you, to you