Storstadsidyll - Petter, Håkan Hellström

En storstadsidyll har också sina baksidor

Det här e min reflektion

Mina steg bär mig fram genom cementklädda golv, fuktig betong

En sönderslagen vaktkur på en övergiven perrong

Inga steg, ingen gång, varken sus eller sång

En gammal själ har byggt ett tillfälligt hus av en kartong

Med några tidningar som skydd för o hålla upp temperaturen

Neonljuset värmer tunnelbanestrukturen

Känner trycket från tåget, det blåser mot pannan

Regnklädda vagnar glider in och sen stannar

Högt i lokalen hörs den sista signalen

När allt har försvunnit går jag ut på trottoaren

Längs betongblock, trasiga väggar och murbruk

70-talsinstitution med stora sjukhus

Korthus av sten, men som e byggda på sand

Packa ihop oss i en hög, så vi kan bo på varann

Samma gråton, jag vandrar i en gråzon

Timmar drar mig fram, det pumpar stad i mina ådror

Luften e tung, bitter smak i min mun

Och i den fulaste miljön finns en vacker slum

När solen står som högst kan jag skymta det vackra

Men precis när dom blottar sig, försvinner dom sakta

E så vackert där, mycket att titta på

E så vackert där

E så vackert där, mycket att titta på

E så vackert där

Men man ser skiten med

Jag stannar till och ser blåljus, en ensam siren som står och tjuter

Parkbänk, tomglas bland trötta suputer, men månen e död

Inget nytt under solen, alla jagar sitt bröd

Stan som levde så fritt känns obehaglig och död

Gata upp och ner, det e samma saker jag ser

Från trängsel, trafik, bort till tomma kvarter

Gatlyktor blänker, känner fukten från smog

Tomma ansikten som möts, halva landet utan jobb

Det e ett system fyllt med regler, byggt på disciplin

Där bara få ser en seger, resten sliter som svin

Det e som Cheops pyramid för dom som tolkar det rätt

Inget för 40-talister som holkade fett

Där finns prestige, attityd, det e sjuk mentalitet

Ingen flis och det svider utan likviditet

Här finns kärlek och smek, barnasinne och lek

Men också sanningens ord, här finns lögner och svek

Så hårt men så mjukt, så fult men så vackert

Det e så svårt o stå ut, plus jag pallar inte snacket

Och när solen står som högst kan jag inte se det jag brukar

Och jag njuter varje stund och sekund som jag slukar

E så vackert där, mycket att titta på

E så vackert där

E så vackert där, mycket att titta på

E så vackert där

Men man ser skiten med

Var jag än går

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

Men man ser skiten med, en storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

En storstadsidyll

Men man ser skiten med

A metropolitan idyll also has its downsides

This is my reflection

My steps carry me through cement-clad floors, damp concrete

A broken guard cure on an abandoned platform

No steps, no time, no hissing or singing

An old soul has built a temporary house out of cardboard

With some newspapers as protection to keep the temperature up

The neon light warms the subway structure

Feels the pressure from the train, it blows against the forehead

Rain-covered carriages slide in and then stop

The last signal is heard loud in the room

When everything has disappeared, I go out on the sidewalk

Along concrete blocks, broken walls and mortar

70s institution with large hospitals

Card house of stone, but as e built on sand

Pack us in a pile, so we can live on each other

The same gray tone, I walk in a gray zone

Hours pull me forward, it pumps city in my veins

The air is heavy, bitter taste in my mouth

And in the ugliest environment there is a beautiful slum

When the sun is at its highest, I can glimpse the beautiful

But just when they expose themselves, they slowly disappear

E so beautiful there, lots to look at

E so beautiful there

E so beautiful there, lots to look at

E so beautiful there

But you see the shit

I stop and see a blue light, a lone siren standing and howling

Park bench, empty glass among tired suputer, but the moon e dead

Nothing new under the sun, everyone is chasing their bread

The city that lived so freely feels uncomfortable and dead

Street up and down, it's the same things I see

From congestion, traffic, away to empty neighborhoods

Street lamps glitter, feel the moisture from smog

Empty faces meeting, half the country without a job

It is a system filled with rules, based on discipline

Where only a few see a victory, the rest toil like pigs

It is like the Pyramid of Cheops for those who interpret it correctly

Nothing for 40s people who are fat

There is prestige, attitude, the sick mentality

No chips and it stings without liquidity

Here is love and caress, childishness and play

But also the words of truth, here are lies and betrayals

So hard but so soft, so ugly but so beautiful

It's so hard to stand, plus I do not stand the talk

And when the sun is at its highest, I can not see what I usually do

And I enjoy every moment and second that I devour

E so beautiful there, lots to look at

E so beautiful there

E so beautiful there, lots to look at

E so beautiful there

But you see the shit

Wherever I go

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

But you see the shit, a big city idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

A metropolitan idyll

But you see the shit