Astrid Lindgren - Organismen

Jag vet att jag under dessa omständigheter ofta är den som slår på stora

trumman, men när man inte har någon annan trumma att slå på så är det den man

får slå

Resan som en gång kändes som den aldrig skulle kunna ta slut har nu konstigt

nog nått sin mitt, och jag går under namnet Ågren — morbrorn du aldrig hade

(Vers 1)

De frågar mig hur nån som röker kan tänka så klart

Blir nästan chockad över hur dum jag förväntas va

Vet att de väntar på dan då jag vänder mitt blad

Men jag kommer för evigt finnas här som en känsla i stan

Det här är färden mot väggen som inte går att stanna

(?) får mig att se världen som något annat

Du gör det här för dig själv

Jag gör det här för de behöver mig

Ger jag mitt ord kommer jag dö för dig

När alla sunda idéer är slut är de dåliga kvar

Och jag betar mig genom dem har snart inga dåliga kvar

Jag är bara mig själv, som ingen vågar va

En massa rader som Dogge sa förr som ja förstår idag

Det blir så svårt att formulera det utan o skryta

Men mina gudar är inte samma gudar som dina

Så många gånger som jag har lämnats bruten i bitar

Ett fucking mirakel att jag inte slutat o skriva

(Refräng)

Som ett löv i stormen, där är min plats i vinden

Håller i mig i väntan på dan då allt försvinner

Jag tittar från ett fågelperspektiv på allt omkring mig

Och målar upp det så vackert som jag var Astrid Lindgren

Huh, som jag var Astrid Lindgren

Målar upp det så vackert som jag var Astrid Lindgren

Jag tittar från ett fågelperspektiv på allt omkring mig

Och målar upp det så vackert som jag var Astrid Lindgren