Drömfångare - Daniel Adams-Ray, Organismen

Jag ropade lejon, och de trodde det var falskt larm

Som att leva drömmen bara var något abstrakt

Denna asfalt döljer ingen sandstrand

För det brinner och det ringer inga brandlarm

Tusen tårar, undanstoppade i bankfack

Bakom masken jag drunknade i på fastland

Det är svårt att fatta för någon som aldrig ramlat

Hur man hela tiden velat vara nåt annat

Såg din livstid utan att du sett en anstalt

Brusandes i tystnaden som på ett blandband

Jag ville trycka stopp, men vägen sakna anhalt

Världen var min canvas, jag färgade den nattsvart

Tills jag fattade att jag var som en lampknapp

Själ av pansar, redo att förvandlas

Fågel Fenix när jag reser mig ur askan

Hellre för nära solen än att tappa tron i en ankdamm

De säger att allt redan gjorts

Och trycker på autopilot

Med tiden blir vi pappfigurer

Brickor i ett sammelsurium

Men drömmarna vi har kan de aldrig ta

Drömmarna vi har kan de aldrig ta

Jag hade spik, men jag byggde ett slott

Jag fick en chans, jag har skrikit så mycket det gått

Jag var på glid, hela mitt liv blev ett stycke för kort

Jag var skit i princip, kunde inte lyckats med nåt

De säger att det inte finns någon vinnare i krig

Jag går ändå in i slag varenda dag för att vinna mitt krig

Checkar av att-göra-listan för att vinna mig tid

Dricker för att glömma problemen, och minnet förblir

Det här är livsverk, det är alltså värk av livet

När varenda liten cell i kroppen värker i dig

Vill slänga mig över ratten och vända bilen

Sjukt att ingen av er ens verkar märka skiten

Jag kan inte bli stoppad i samma form som er

När jag fattade det kändes det som om en bomb slog ner

Säg inte nånting mer.

Har mina drömmar i horisonten, ingen av oss vet hur långt

det är, de säger…

I shouted lions, and they thought it was a false alarm

Like living the dream was just something abstract

This asphalt does not hide a sandy beach

Because it burns and no fire alarms ring

A thousand tears, tucked away in bank vaults

Behind the mask I drowned in on the mainland

It's hard to grasp for someone who has never fallen

How you always wanted to be something else

Saw your life without seeing an institution

Roaring in the silence as on a mixed tape

I wanted to push stop, but the road lacks a stop

The world was my canvas, I colored it night black

Until I realized I was like a lamp button

Soul of armor, ready to be transformed

Bird Phoenix when I get up from the ashes

Better to be too close to the sun than to lose faith in a duck pond

They say that everything has already been done

And press autopilot

In time, we become cardboard figures

Trays in a collection surium

But they can never take the dreams we have

The dreams we have they can never take

I had nails, but I built a castle

I got a chance, I've screamed as much as I could

I was slipping, my whole life became a bit too short

I was shit in principle, could not succeed with anything

They say there is no winner in war

I still go into battle every single day to win my war

Checking the to-do list to gain me time

Drinks to forget the problems, and the memory remains

This is the work of life, it is the pain of life

When every little cell in your body aches in you

Wants to throw me over the wheel and turn the car

Sick that none of you even seem to notice the shit

I can not be stopped in the same form as you

When I took it, it felt like a bomb had exploded

Do not say anything more.

Have my dreams on the horizon, none of us know how far

that is, they say…