Dödens strand - Månegarm

Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,

mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.

Den tunga svärta som blindar min syn,

darrandes på knä, världen faller skata ned.

Mina händer fylls, med livets vatten,

detta varma flöde, jag går stilla hän.

Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.

från de bojor, som fjättrat mig.

Vader fram i mörkret i minnenas flod,

ett ändlöst ropande efter dödens strand.

Svagt skymtar hon, vars son jag är.

djupet och mörkret, farsontes bittra moder.

Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.

hennes kalla barm, välkomnar mig åter…

Pain consumes the soul, a tear of silence falls,

against mourning soil, the blackest soil.

The heavy blackness that blinds my eyes,

trembling on his knees, the world falls skating down.

My hands are filled, with the water of life,

this hot flow, I walk still.

Releasing my weak grip, released from the fabric.

from the shackles that bound me.

Wading in the darkness in the river of memories,

an endless cry for the shore of death.

She hints faintly, whose son I am.

the depths and the darkness, the bitter mother of the father.

Falling to her knees before, her sickly splendor.

her cold bosom, welcome me again…