Novemberregn - Eva Dahlgren

Promenerar hem

Novemberregn

Vid Gustav Adolfs torg

Är det mycket folk

Jag hör massa unga pojkar genom bruset

Stå och skrika där

Att jag är inget värd

Svarta huvor över äppelröda kinder

Och dom vinner

Svarta kängor taktfast trampar

Jag vet dom sparkar

Tills dom dödar mig

Vem skulle våga

Vem skulle våga stå där ensam kvar

Och jag som kämpat med min rädsla

Att stå rak och aldrig vika mer

Jag slutar andas böjer huvudet

In i mörkret

Det tog en minut inte mer

Vem skulle våga

Vem skulle våga stå där ensam kvar

Inte jag

Backar hem till söder in i porten

I hallen faller jag

Timmarna går

Timmarna blöder

All respekt för mig själv ligger och förblöder

Dom tog mig så lätt

Att det ska vara så enkelt

Det är så enkelt

Vem skulle våga

Vem skulle våga stå där ensam kvar

Inte jag

Walking home

November rain

At Gustav Adolf square

Is there a lot of people

I hear lots of young boys through the noise

Stand there and scream

That I am worth nothing

Black hoods over apple-red cheeks

And they win

Black boots tactfully stomp

I know they kick

Until they kill me

Who would dare

Who would dare to stand there alone

And me who fought with my fear

To stand straight and never bend again

I stop breathing and bow my head

Into the dark

It took a minute no more

Who would dare

Who would dare to stand there alone

Not me

Backs home to south into the gate

In the hall I fall

The hours pass

The hours bleed

All respect for myself is bleeding

They took me so easily

That it should be that simple

It's so simple

Who would dare

Who would dare to stand there alone

Not me