Milrök - Sofia Karlsson

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå

Bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå

Där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn

Och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin

Och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död

All eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner

Och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro

Så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram

Och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber

Det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer

Longest, deepest in endless forests, behind bedrock, falling gray

Beyond dizzying, endless heaths, where the days of death go silent

There, in an off-white heat, a bonfire ferments under stiffened brows

And filters out a hundred small windows its gray smoke against the sky

Around there walks a night-black man with eyes like white porcelain

And sweating in the fight against hunger and with the chest against the avalanche of winter

All fire that burns is fire, though it is hidden as if it were dead

All fire is real fire, though it does not shine like grapes red

It still glows down there, it burns further down

And digs out and burns in the night, when no one sees

So glows, so a man burns of hatred, of hope and faith

Then small clouds of smoke go from the depths and fall asleep in the peace of the forests

Then the hidden songs rise from the ground and burn out

And sneak dreamily out over the broken ridges of the bedrock

The whole thing is the smoke only of a spirit that defies and prays

It's gray, it's off, it's gone, it's mileage nothing more