Vid protesfabrikens stängsel - Håkan Hellström

Vid protesfabrikens stängsel

La' du din hand på min axel

Och sa att livet var något enkelt

Men jag kunde inte hålla med dig

På en betonglagd äng stod vi

Du bad mig ta kärlek lätt som en vind

Men jag var så ung och dumdristig

Och tårar rann ner för min kind

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar

Och vem vet hur länge vi har varandra

I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet

Mötte jag min kärlek

At the prosthesis factory fence

Put your hand on my shoulder

And said that life was something simple

But I could not agree with you

We were standing on a concrete meadow

You asked me to take love lightly like a wind

But I was so young and foolhardy

And tears ran down my cheek

For who can forget that the stars will one day become stones

And who knows how long we have each other

In a disused port city full of mistrust and unsustainability

I met my love