Eremiten Esaias - Grift

Jag har mött min barndoms spåman

Han som alla skydde men ingen kände

I en alskog norr om Högkullen

Stod han plötsligt där en gryning i mars

För en kort stund möttes våra blickar

Sedan vandrade han spårlöst sin väg

Jag kommer alltid att minnas hans fårade ansikte —

En frälsares men också ett offers anlete

Allt han ägde var hans övertygelse

Om att vandra ensam genom tidens labyrint

Det som gjorde honom folkskygg

Var också det som gav honom kraften

Varken skrifter eller amuletter behövde han

För att finna en sorts klarhet

Men varje gång då skymning blev till gryning

Tvekade han alltid på alltets fullkomlighet

Jag ville veta men fick bara fråga

Vad som brann i honom glöder inom mig

I have met the fortune teller of my childhood

He who everyone protected but no one knew

In an alpine forest north of Högkullen

He suddenly stood there at dawn in March

For a brief moment, our eyes met

Then he walked his way without a trace

I will always remember his furrowed face -

The face of a savior but also a victim

All he owned was his conviction

About walking alone through the labyrinth of time

What made him shy of people

Was also what gave him the power

He needed neither writings nor amulets

To find a kind of clarity

But every time dusk turned to dawn

He always doubted the perfection of everything

I wanted to know but was just asked

What burned in him glows within me