Ændalykt - Armagedda

En giftblomma sprungen från ur-ormens cirkel

Oölad djupt nere i tystnadens salar

Ett fall mången gång större än livets mirakel

En längtan om död som i tystnaden talar

Långt under bergets rötter och den avlidnes grav

Bortom livet självt, ändock kommen därav

Där smides de törnar som tär på vårt bröst

I stjärnfria nätter, när sommar blir till höst…

Genom vävnad och märg som en uråldrig klåda

Likt likmaskens hunger och dess spöklika sång

Likt nekrofilens saliv på kadavrets kön

En ohelig kärek till föruttnelsens intrång

Helios!

Horlykta!

Förbannad må den vara!

Ty vad gott gör dess ljus när var dag är för lång?

Och himmelens järtecken skänker blott tröst

Ty de varslar om ändalykt, evig bortgång…

Ty snarans prakt den går ej att förneka

Jämrande nu upp från stugtakets bjälkar

Lemmar ge vika!

Eder tid äro förbi

Likt vissnande blad på gravblommans stjälkar

Bak gärdsgårdens knotor i skogsbrynets rand

En fasans gestalt, ödets timglas han bär

Öppna din grind och låt elden dö ut

Ty det är döden, min vän, och hans timme äro här…

A poisonous flower sprang from the circle of the serpent

Undead deep down in the halls of silence

A fall many times greater than the miracle of life

A longing for death that speaks in silence

Far below the roots of the mountain and the grave of the deceased

Beyond life itself, yet come from it

There the forges that eat our breasts are forged

In starless nights, when summer turns into autumn…

Through tissue and marrow like an ancient itch

Like the hunger of the corpse worm and its spooky song

Like the saliva of the necrophile on the genus of the carcass

An unholy lover of the intrusion of decay

Helios!

Horlykta!

Cursed be it!

For what good does its light do when each day is too long?

And the signs of heaven give only comfort

For they warn of the end, eternal death…

For the splendor of the snare it can not be denied

Complaining now up from the beams of the cottage roof

Lemmar give vika!

Your time is over

Like withering leaves on the stems of the tombstone

Behind the knots of the fence in the edge of the forest edge

A figure of horror, the hourglass of fate he carries

Open your gate and let the fire die out

For it is death, my friend, and his hour is here…