Balladen om kapten Magnus Berlin - Tomas Ledin

Jag minns inte när jag första gången hörde berättelsen om

Fartyget Bollsta och dess kaptens dystra öde

Hur som helst, det hela utspelade sig under en av Ådalens mest hektiska

perioder, för drygt hundra år sedan

Det var i September artonhundra-åttiofem

Befälhavare Berlin var på väg hem

Lastat tungt med gods ifrån Härnösand

Styrde han sitt fartyg in mot älvens norra strand

Ja det var bråda tider för en sjökapten

Ändå tacksam för sin lyckliga lott

Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris

Och med två fasta löner

Tre barn och ett på väg

Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet

Var det inte helt lätt att förutse

För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske

Det var vid fyra tiden sikten var klar

Han skulle släppa av ett ny nyförlovat par

Där nära Veda låg en båt och väntade

Man hade rott ut en bit, någon vinkade

Där på decket fullt och med uppmärksam min

Gav han nu order om att lungt sakta in

Med hundra-femtio säckar mjöl ock fem fat sill

Gjordes en gir och då krängde skrovet till

Ja det var bråda tider för en sjökapten

Ändå tacksam för sin lyckliga lott

Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris

Och med två fasta löner

Tre barn och ett på väg

Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet

Var det inte helt lätt att förutse

För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske

Då hela båtens last försköts där på däck

Fylldes kaptenens anlete av skräck

Slagsida situationen blev prekär

Altt gick nu ju snabbt enligt vittnen som var där

Man tog in vatten altt hände på en gång

Ett par öppna ventiler i skeppets försalong

Och fartyget Bollsta, hon sjönk som en sten

Ner i älvens mjörka djup dock utan sin kapten

Ja det var bråda tider för en sjökapten

Ändå tacksam för sin lyckliga lott

Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris

Och med två fasta löner

Tre barn och ett på väg

Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet

Var det inte helt lätt att förutse

För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske

Skräckslagna blickar och skrik en utsträckt hand

Dom flesta klarade sig, simmade in mot land

Men kaptenens havande fru hon klämdes fast

Under några lårar och drogs ner med skeppets last

Kvar på ytan, simmandes mot land

Tom i blicken, fylld av förtvivlan

Sågs han släpa sig upp, satt på en sten

Stumt gråtande, med skakande ben

Där mitt i tumulten som pågick runt omkring

Ropades hans namn, han hörde ingenting

Han satt som fångad i sin uppgivenhet

Vart han sen tog vägen, är det ingen som vet

I don't remember when I first heard the story of

The ship Bollsta and its captain's grim fate

Anyway, it all unfolded during one of Ådalen's busiest

periods, about a hundred years ago

It was in September eighteen hundred and eighty five

Commander Berlin was on his way home

Loaded heavily with goods from Härnösand

He steered his ship towards the north bank of the river

Yes those were urgent times for a sea captain

Still grateful for his good fortune

The wife had her job as the ship's restaurateur

And with two fixed salaries

Three children and one on the way

Soon two tile stoves, in a separate apartment

Wasn't it easy to predict

For Captain Magnus Berlin, what would happen

It was at four o'clock that the sight was clear

He would drop off a new newly engaged couple

There near Veda was a boat waiting

One had rooted out a bit, someone waved

There on deck fully and with attentive mine

Now gave him the order to lunge in slowly

With one hundred and fifty sacks of flour and five barrels of herring

A turn was made and then the hull pitched

Yes those were urgent times for a sea captain

Still grateful for his good fortune

The wife had her job as the ship's restaurateur

And with two fixed salaries

Three children and one on the way

Soon two tile stoves, in a separate apartment

Wasn't it easy to predict

For Captain Magnus Berlin, what would happen

Then the entire boat's cargo was shifted there on deck

Fear filled the captain's face

On the other hand, the situation became precarious

Everything went quickly according to witnesses who were there

Water was brought in, everything happened at once

A pair of open vents in the ship's fore saloon

And the ship Bollsta, she sank like a stone

Down into the dark depths of the river, however, without its captain

Yes those were urgent times for a sea captain

Still grateful for his good fortune

The wife had her job as the ship's restaurateur

And with two fixed salaries

Three children and one on the way

Soon two tile stoves, in a separate apartment

Wasn't it easy to predict

For Captain Magnus Berlin, what would happen

Horrified looks and screams an outstretched hand

Most of them survived, swam towards shore

But the captain's pregnant wife she was pinned down

Under a few thighs and was pulled down with the ship's cargo

Left on the surface, swimming towards land

Empty in the gaze, filled with despair

Was seen dragging himself up, sitting on a rock

Mute crying, with shaking legs

There amidst the commotion going on all around

His name was called, he heard nothing

He sat as if trapped in his dejection

Where he then went, no one knows