Fru Silfver - Falconer

Herr Silfver han var en riddareman,

Han fäste en mö uti främmande land.

De levde tillsammans uti årena sju

Och barnen hon födde en och så tu.

Sen döden kom uti deras gård,

Fru Silfver hon blev lagd uppå den svartaste bår

Men faderen snart äktar en ny mor till sin gård.

Den ena hon sparkade den andra hon slog,

Den tredje hon tog uti håret och drog.

Barnen de flydde så kammaren dit moderen låg.

Den ena grät tårar den andra grät blod,

Den tredje grät mor ur svartaste jord.

På griften min hörs klagan, på griften hörs gråt.

Fru Silfver från himmelen nedstiga

Och så åter till sin gård hon gå

Och ute så för henne styvmoderen stå.

Efter mig jag lämnat både åker och äng

Men barnen de tvingas svultna I säng.

Efter mig jag lämnat bolster så blå

Men barnen de ligga på stickor och strå.

-Vill du nu ej bliva

Barnens mor så blid

Skall jag låta dig I helvetet lida och bli.

-Jag ryser och jag bävar.

Aldrig era barn skall lida någon nöd,

Jag här nu lova och hålla det till min död.

-Må då ormar fräta både hjärta och barm

Om jag sedan gör de små någon harm.

För aldrig skall jag vara strid mot din släkt

Så visa dig aldrig mer I sådan dräkt.

Och fru Silfver hon lämnar

Både trygghet och hopp

Och far sedan åter till himmelen opp.

Sen styvmoderen tager sina barn I sin famn

Och nämner dem alla vid hjärteliga namn.

Mr. Silfver he was a knight,

He attached a maiden to a foreign land.

They lived together for seven years

And the children she gave birth to and so tu.

Since death came out of their yard,

Mrs. Silfver she was laid on the blackest stretcher

But the father soon marries a new mother to his farm.

The one she kicked the other she hit,

The third she took out her hair and pulled.

The children they fled saw the chamber where the mother lay.

One cried tears the other cried blood,

The third mother cried from the blackest soil.

In my grief my lamentation is heard, in my grief there is weeping.

Mrs. Silver descended from heaven

And so back to her farm she go

And out there so for her stepmother stand.

After me I left both fields and meadows

But the children they are forced to starve in bed.

After me I left bolsters so blue

But the children they lie on sticks and straw.

- Do you not want to stay now?

The children's mother looked gentle

Shall I let you In Hell suffer and become.

-I'm shaking and I'm shaking.

Never your children will suffer any hardship,

I here now promise and keep it until my death.

-May then snakes corrode both heart and bosom

If I then do the little ones some resentment.

For I will never be against your family

So never show up again in such a suit.

And Mrs. Silfver she leaves

Both security and hope

And then go back to heaven.

Then the stepmother takes her children in her arms

And mention them all by heartfelt names.